Förändring
Det var typ hundra år sedan jag bloggade sist. Jag hade till och med glömt av bloggen och trodde den automatiskt blev borttagen efter flera år av tystnad och ingen inloggning.
På sätt och vis känns det bra att bloggen finns kvar, har känt mycket nu det senaste att jag behöver skriva av mig lite. Konstiga känslor som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Mycket har hänt och jag känner hela tiden att jag vill ha förändring, inte bara vissa saker utan förändring av allt som har med mig att göra. Inte nog att jag har konstiga känslor i kroppen så vet jag inte riktigt heller vad det är för förändringar jag vill göra. So far är det bl.a frisyr och hårfärg men också mycket mer, men vad?
Min mormor gick bort 29 september förra året, ca 2 veckor innan hon skulle bli 70 år. Mormor fick den där elakartade förbannade jävla lungcancern som spred sig och fick fäste i skelettet. Allt gick väldigt fort och rätt vad det var befann vi oss på hospice med henne. Mormor ville egentligen inte det, hon ville dö hemma. Med tiden förstod hon själv att det inte bara var jobbigt för henne utan även för oss i hennes omgivning, hon förstod att det inte var hållbart längre. Hospice - sista anhalten i livet... Vissa bor länge på hospice innan det är dags att gå vidare medan vissa andra avlider strax efter att dom har kommit dit. Jag tyckte att det verkligen var "hospice-känsla" när mormor kom dit, sjukdomen gjorde att hon blev sämre på 2 röda. Mormor låg på hospice i ca 12 dagar innan hennes kropp sa ifrån, hon inte orkade kämpa mer.
Älskade mormor sa att hon var nöjd med livet, att hon inte ångrade något och att hon har haft det bra. Hon sa även att hon inte var rädd för att dö. Jag tror det stämmer det hon sa men när sjukdomen verkligen började visa sig och mormor blev sämre och sämre så visade sig även en sådan rädsla och oro i hennes ögon. Det var hemskt att se för det fanns inget man kunde göra för att hjälpa henne förutom den hjälpen hon redan fick i form av lugnande och smärtstillande. Personalen på hospice var helt underbara, det tyckte även mormor. Det var hemskt att se henne lida och se den skräcken i ögonen hon fick med jämna mellanrum. Jag tror inte det var rädslan för att dö som syntes i mormors ögon, jag tror det var rädslan för all smärta som hon säkert innerst inne visste skulle bli värre.
Dom sista dagarna på hospice sov jag över. En dag skickade mor hem mig för att jag skulle få sova och äta ordentligt. Den natten var inte rolig, ingen skulle stanna hos mormor den natten. Jag kände en sådan stress och kraftig oro över att något skulle hända, att mormor skulle dö ensam, utan någon där. Natten hade gått bra, mormor hade vart lite orolig under natten om jag inte minns fel. Jag kände lättnad, min största rädsla under mormors sista tid var att hon skulle dö ensam. Det känns bara konstigt att tänka tanken nu trotts att hon inte finns med oss i livet längre.
Den sista natten med mormor sov både jag och mor över på hospice. Vi turades om att sitta vid mormors sida, på natten sov mor i en fåtölj och höll mormor i handen hela natten. På morgonen satte jag mig hos mormor så mor kunde lägga sig och vila. En av mina morbröder hade precis skickat ett sms och undrat hur natten hade gått, jag svarade att natten hade vart lugn. Bara några minuter efter det blev det att ringa runt till min mors syskon + mina egna syskon. Den sista stunden var kommen och mormor hann somna in innan alla hann ringas. Mormor somnade in lugnt och still med mig och mor hos henne, hon dog inte själv. Det dröjde inte länge innan alla befann sig på plats. Allt gick fruktansvärt fort, jag tyckte det var bra för mormor, hon slapp lidandet. När mina släktingar börja ramla in en efter en klarade jag inte av att vara på plats längre, jag fick svårare och svårare att få luft. Jag var tvungen att gå ut, bort från allt folk och alla väggar. Jag gick ut och ställde mig ett tag, tidsmässigt hur länge har jag ingen aning om.
Det kom dit en diakon inte långt efter och vi hade en sista andakt för mormor, en chans för oss att ta ett sista farväl. Det var väldigt fint. Jag var den sista som gick fram till mormor för att pussa henne på kinden och säga hej då. Det blev dock för mycket för mig, känslorna bombaderade mig. Jag skyndade mig för att ta mina skor och försvinna från rummet då jag hatar när folk ser mig gråta. Jag kom aldrig så långt, det slutade med att jag satt och hyperventilerade storgråtandes på golvet. En av mina bröder kom fram till mig och kramade om mig bakifrån och verkligen bad mig att andas. Rätt vad det var försvann alla från rummet och det var bara jag, min bror och mormor kvar i rummet. Jag tror jag skrämde ut dom andra från rummet, jag kände mig jättedum. Till slut lyckades jag samla mig tillräckligt för att sätta mig i soffan med min bror som fortfarande omfamnade mig. Vi satt kvar tills jag vart helt samlad igen och orkade gå ut från rummet. Jag som trodde att det var jag som skulle sitta och trösta min bror... Vi var några stycken som stannande hela tiden fram till likbilen kom och körde iväg med mormor, känslan jag fick var att springa efter.
Utöver att jag bröt ihop i slutet av andakten har jag har gråtit vid några tillfällen då vi har pratat minnen. Men är det bara det? Än idag känns det inte verkligt att mormor inte finns med oss i livet längre. Jag vet, verkligen vet att hon inte finns med oss i livet längre men det känns inte så, det känns inte verkligt. Jag trodde det skulle bli mer verkligt, kännas mer verkligt när begravningen var. Men icke, det känns inte mer verkligt för det, trots begravning och besök vid graven. Att mormor bodde en trappa ner och jag har en vana att titta in och se om hon är uppe mitt i natten sitter kvar. Jag har försökt att få bort den vanan då det är nya grannar på intågande, inte så roligt för dom om jag glor in varje gång jag går förbi... Saknaden är stor, ibland drunknar jag i den men jag måste vara stark, för min egna skull och för min familjs skull. Jag själv tycker att jag har tagit detta förvånansvärt bra eller så är det så att den riktiga chocken inte har kommit än...
Detta var lite vad jag hade på hjärtat. Får se vad jag skriver om nästa gång...
Kommentarer
Trackback