sexydevil

Snart skall jag gå upp till mor med tunga steg och vara med Laika tills hennes sista stund är kommen. Tårarna rinner, det här är grymt jobbigt, förjävla jobbigt för att vara helt ärlig.

Laika blev snabbt dålig. Dåliga höfter visste vi att hon hade men klarade av livet utan större problem. Hon visste vad hon skulle göra och inte göra, smart som hon är. Hon fick åka hiss i stället för att hon skulle pinas i trappor där man såg att hon hade jobbigt att gå upp för, hon hade inte ont men man såg att kraften i hennes ben knappt orkade med.

Det senaste året har vi vetat om att Laika inte har lång tid kvar, hennes höfter blev snabbt sämre och även ena frambenet, för bara några dagar sedan. Hon har ont, piper, går efter för att söka skydd för att hon är rädd att bli nuddad för hårt av dom andra hundarna. Det är knappt att hon vill att man klappar henne för att hon är rädd för att man skall ta henne där hon har ont. Hennes livsglöd försvann lika fort som smärtan blev värre.

Detta är för Laikas bästa, i sådana här stunder får man tänka på djurets bästa och inte vara självisk som tyvärr många är. Laika har inget liv nu om man jämför med innan. Hon har alltid haft en sprudlande livsglädje som man klart och tydligt ser är helt borta.